Recension i Hallands Nyheter efter 2009
Tungt gung på Falkenbergs rockfest
Med Glenn Hughes, Thumbe, Matilda Schough, Christina Tellqvist, Christian Ambrosius, Janie Jagborn, Olivia Stålbom, Johan Örjansson, Kristofer Greczula, Kjell Gunnarsson, Team Wells, Main Attraction. Grand Hotel 28/7.
Öl i plastglas? Check. Lagom ljummen svensk sommarkväll? Jodå, för all del. Koklocka och en B3-orgel på scenen? Självklart.
Då kan kvällens rockföreställning börja när Grand Rocks konferencier Claes Jagborn och Team Wells inleder med "Let me entertain you". Glädjen som hoppar likt baciller från gänget ut i publiken väcker en önskan att ribban ska stanna kvar på samma nivå hela kvällen.
Det ska den visa sig göra.
Rockmaskinen Thumbes körsångerska Matilda Schough river av kaxiga "U + ur hand" och lyckas fånga samma collegefilmiska desperation som kan skönjas i Pinks original. Hennes röst fungerar också väldigt väl ihop med sångpartnern Christina Tellqvists (som senare bjuder på en skönsjungen variant av "Sweet child 'o mine").
Christian Ambrosius visar i Rainbows "I surrender" att han besitter den råa tyngden som krävs för att sjunga rock och lyckas frammana ett och annat gällt skrik från den yngre kvinnliga delen av publiken. Att Falkenbergs återväxt på rockfronten är tryggad visar också Janie Jagborn och Olivia Stålbom med all önskvärd tydlighet i "Eat the rich" av Aerosmith.
Johan Örjansson blir märkligt utåtagerande när han hoppar runt på scenen samtidigt som han helt verkar inne i sin egen värld. "C.C. Cowboys" av Imperiet levereras och när han greppar gitarren i egna låten "Where did your heart go" blir han lite av en personlig favorit. Uppbackad av Thumbe låter det lite som ett tyngre Coldplay och något jag gärna hör mer av.
Kristofer Greczula tar över stafettpinnen och imponerar såväl röstmässigt som i sitt lätt nonchalanta rockstjärnemanér på scenen. Vi i publiken som på riktigt tyckte att flanellskjortan var det hetaste klädesplagget under 90-talets grungeperiod får också lite av vårt lystmäte i hans version av Foo Fighters "My Hero".
Så får konferencier Jagborn köra lite Van Halen och Kjell Gunnarsson en dos Nazareth och AC/DC. I slutet av kvällens första akt är stämningen hög utanför Grand.
Jag är inget fan av att lyssna på covers, men det raska tempot och den samlade skickligheten hos de lokala talangerna gör att man undrar vad Grand Rock egentligen behöver mer av?
En oväntat vital rockfarbror tydligen. Basgroovet sätter igång direkt i "Stormbringer" och Falkenbergarna får ursäkta. Rätt omgående står det klart att Glenn Hughes innehar en mer självklar rockstjärnepondus. Det syns i poserna och hur han frenetiskt klättrar upp och ner för bashalsen.
Och det hörs i falsettskriken samt i sättet hur den forne Deep Purplebasisten pustar fram "How are you Falconburg?" mellan låtarna.
Men stabila Thumbe bidrar också starkt till det tunga svänget i "Might just take your life" och funkiga "Sail Away". Hughes har roligt i kompbandets sällskap och vinner snart över publiken vid Tullbrofästet.
Personligen kapitulerar jag någonstans mellan tredje och fjärde gången Glenn går upp i falsett i "Mistreated". En klart underutnyttjad sångstil i dagens rockmusik (empirisk forskning visar förvisso att jag har en väldigt hög toleransnivå för skarpt skärande ljud). Ibland blir konserten lite för mycket av trögt malande, men bitvis förflyttas jag cirka tre och ett halvt decennium bakåt i tiden. På ett bra sätt.
Som i avslutande urladdningen "Burn" där stora delar av publiken körar med.
I extranumret får Hughes hjälp av Wells körslagare och visar prov på en mjukare soulröst i "A whiter shade of pale". Och så får passande nog "Smoke on the water" avsluta kvällen.
Kalaset ska fortsätta inne på Grand med Main Attraction. Men med rockvärldens mest klassiska riff ringandes i öronen på väg hem kan man ju undra hur arrangörerna ska toppa det här nästa år?
Magnus Johansson 035-14 76 22 magnus.johansson@hallandsposten.se
